Jag gjorde min första praktikdag idag, och var på akuten. Den var inte min första praktik någonsin, men den första som verkligen bekräftade att jag är inne på rätt spår med min utbildning.
Jag vet inte om det är något fel på mig, men jag går verkligen igång på att det gick ett ambulanslarm och man visste att det skulle komma in en patient i nöd som vi skulle stå där och eventuellt rädda livet på. Kanske var det bara någon som behövde lite omsorg och att någon såg dem och fanns där för dem, eller så var det någon som helt lade sitt liv i våra händer.
Ja givetvis stog inte jag där med en defibrilator i högsta hugg idag, men jag var där, jag fick assistera och göra något litet som var en del av det stora hela teamet som stod där runt sängen och gjorde allt vi kunde för att lösa problemet vi hade. En UNDERBAR känsla.
Något som slig mig var att man verkligen satte sin lycka till det lilla när man var där. Att man fick ur blod ur en ven som inte gick att få blod ur eller när man äntligen fick en kateter att börja rinna som det varit stopp ur. Det var nästan så man skrek ut ett JIIPPII! Varje gång en sån liten sak inträffade. Här var det inte en ny bil eller ett husköp man fick den där underbara lyckoruskänslan utav utan att man fick fram kiss... Ja det låter kanske banalt, men det är ibland det där lilla som gör det stora.
Jag vet att jag en vacker dag kommer jobba troligtvis i en ambulans, men även intensiven eller akuten, operation kan kanske få mig till arbetsplats. Men att jag kommer göra något som snabbt och direkt gör skillnad för något det är ett som är säkert!
Imorgon gör jag praktik på ambulansen, jag ser så sjuukt mycket fram emot det. Fy fan vad skoj det ska bli.
Dagens minnesanteckning: Att tänka på att jag kan kissa själv och utbrista ett iaf litet hurra under nästa kiss.
