Att ge en komplimang...

Det känns ganska så enkelt och banalt, ändå gör vi det så sällan. En enkel komplimang eller lite beröm för något bra som någon gjort eller sagt.

Jag satt på en föreläsning idag och pratade om konflikthantering och ledarskap. Vi kom in på feedback och skulle ge någon det i klassen. Jag kom på mig själv med hur svårt det var att göra något så enkelt som att bara konstruktivt ge någon beröm eller kritik i all välmening. Att bara tala om att någon gör något bra borde väl vara världens enklaste grej. Men prova att göra det till någon utan att det låter lite töntigt.

Jag utmanar er alla att imorgon ge iaf en enda komplimang till någon, hur svårt det än må vara!

Dagens minnesanteckning: Ge någon en komplimang imorgon!

Det är alltid alla andras fel.

Jag satt en stund och filosoferade idag igen ett litet tag efter att Big brother slutat(ja jag tittar på det och gillar det) och kom osökt in på det här med kyla. Ja nu talar jag inte om den typen av kyla som har med grader på termometern att göra utan den inre kylan. Hur ofta hör man inte folk säga att Svenskar är så kyliga och att vi borde vara mer som folk i varmare breddgrader... Inte minst efter att halva Sveriges befolkning åkt till Thailand och fått leva ut på en strand på Phi phi eller annan exotisk plats så hör man dessa ord yttras.

ÄR då svenskar så kyliga, tråkiga och kalla? Jag läste i en guidebok om Sverige för turister och även där påpekades den svenska stelheten och vår oviljan att ta kontakt med andra. Ligger det någon sanning i detta eller är det obefogat...

Min nästa tanke är då; är det inte vi själva som skapar denna myt? Är det inte vi själva som väljer att placera vår väska på sätet bredvid oss på bussen för att slippa få sällskap på sätet, är det inte vi som väljer att titta ned i golvet i kassan på affären, är det inte vi själva som tycker att det är obekvämt att vara två okända personer i  en hiss, är det inte vi som väljer att titta åt det andra hållet på busshållsplatsen eller numera att ta fram telefonen och låtsas kolla på något viktigt(oftast bara ett gammalt sms vi redan läst).

Vem utav oss blir inte däremot jätteglada av att inleda en konversation med någon? Vem utav oss skulle inte jättegärna ha lite sällskap på bussresan som vi gör likadant varje dag eller på den där långa tågresan till platsen långt bort vi ska till? Dom gånger vi haft det där lilla mötet och fått ett leende eller bara en blick så har vi ju gått därifrån själva leende, eller tyckt att den där bussresan gick ju så fort.

Alla svenskar är ju så stela, men vi gör själva inget åt det. Vi klagar gärna på att alla andra är så tråkiga och stela men vi tar själva snabbt upp mobilen då det kan dyka upp ett oväntat möte. Tänk om vi var mer som italienarna eller spanjorerna, öppnare och gladare. Vill människan bara klaga på alla andra eller varför tar vi inte bara och hälsar på nästa person står där bredvid oss på hållplatsen. Varför tar vi inte bara bort vår väska eller lägger bort mobilen och möter personen som kommer med ett leende.

Det är ju alltid alla andra som är på det sättet. Det är ju alltid alla andra som inte kan köra bil också. Vi själva gör ju aldrig fel utan håller vi på att köra på någon är det ju den idioten som borde köra fortare eller bromsat lugnare. Parkeringsvakterna är alltid idioter(trots att vi medvetet parkerat fel), lärare saknar kompetens(trots att elever saknar vilja att lära sig), vädret är ju alltid för kallt eller för varmt(aldrig perfekt), politikerna tar bara dumma beslut(trots att vi själva valt dem) och vården är så dålig idag(trots att alla i det här landet får den gratis). Varför beter vi oss på det här sättet egentligen. Vill vi ha något basalt att gnälla över för att slippa fundera på större frågor.

Sällan hör jag någon som yttrar en enda mening om hur bra vi faktiskt har det. Eller som tycker att lapplisan gjorde ett bra jobb, eller; FAN vad dum jag var som körde så nära bilen framför...

Jag tror vi alla skulle bli lite gladare av att vara den där människan som vågade gå mot strömmen lite ibland. Den som revolterar mot jantelagen och faktiskt hälsar på personen i hissen eller sätter sig bredvid någon okänd på bussen. Om vi någon gång direkt vände på myntet och insåg att det kanske var vårt fel att något inträffat vi ej önskat eller att det kanske inte är av illvilja vi fick får bil underkänd på besiktningen.

Jag har många små stunder jag bevarat kärt i minnet som talar för att motsatsen är möjlig och det finns hopp för mänskligheten. Jag minns såväl när en person hjälpte mig o sprang bredvid mig för o lotsa mig till rätt tunnelbana när jag hade otroligt bråttom(har jag iof alltid pga mitt vuxendamp), när hon i kassan på mcDonalds gav mig 19kr i rabatt på mitt mål för att jag var student(borde bara varit 5 kr men hon tyckte vi studenter hade det så fattigt ställt), hon gjorde hela min dag kan jag säga, när butiksbiträdet gick runt hela butiken 2 varv för att leta reda på en mössa som var varm nog åt mig(när alla andra hade tröttnat för länge sen). Alla dessa små gester folk gör som kan verka betydelselösa tror jag är det som får oss att kunna oss som varmare människor och kanske nästa gång vi är i Thailand få oss att känna att det ska bli skönt att åka hem för där finns en inre värme som värmer långt mycket mer än en söderhavssol.


Dagens minnesanteckning: Ge någon ett leende imorgon och sprida lite värme i vårt avlånga kalla land!

Kriget mot kylan!

Vad är det för fel på mig, varför fryser jag så jävla mycket?? Jag har skaffat mig en ny hobby(långfärdsskridskor) och älskar att vara ute i det fria och kunna ta mig en kopp varmt kaffe ur en termos efter att man åkt en bit på isen. Något jag däremot alltid gjort och alltid HATAT är att frysa. Mina öron känns det som man sticker nålar igenom så fort det blir kallt trots mössa. mina fingrar har alltid kännts som korvar man tar direkt ur frysen och mina tår har jag totalt gett upp hoppet om att ens har någon blodcirkulation. Jag fick förra året nog och köpte Gore-tex kängor som jag trodde skulle klara dessa vargavintrar(ack så fel jag hade). Jag dividerade länge och väl med ett butiksbiträde om vilka vantar som var de varmaste som fanns och köpte mig älgskinnsvantar(klarar den mesta kylan utom när det blir -25 eller mer). Jag använder ibland dubbla mössor och även ett par hörlurar jag haft har fungerat som öronmuffar. Vad är det för fel egentligen, jag fryser ju ändå. Jag har sedan förra året börjat med att ha underställ sedan i nov.

Till min nyfunna hobby har jag vunnit kriget mot fotkylan med ett par strumpor för 250kr(heeelt sjukt dyrt för strumpor, men otroligt att jag inte fått tipset tidigare). Jag har köpt mig ett riktigt underställ och riktiga täckbyxor. Jag använder mig utav funktionsplagg och lager på lagerprincipen alla tjatat om i alla år och jag totalt ignorerat. Mest pga avsaknad av funktionsplagg eller att jag helt enkelt valt bort att vara i Sverige på vinterhalvåret. Senaste tillskottet idag blev en fleecetröja med nån andningsfunktion(sägs vara bra), en mössa med inbyggt vindskydd o dubbla öronlager och ett par nya vantar med nån varm innervante.


Nu jävlar vintern, nu är jag sjukt redo, kom an bara nu har jag rustat mig till tänderna! Om mina plagg vilken annan idiot som helst skulle överleva på sibirien med inte hjälper vad ska man då göra?? Jag känner mig jävligt taggad att se vad vintern nu har att komma med och vem utav oss som kommer vinna.

Jag har ju i alla år sagt att jag hatar vintern, men jag har ju på senare år kommit på att vintern kan vara ganska vacker det är bara den här förbannade kylan jag hatar. Men dom brukar ju tyvärr gå hand i hand... Ja jag vet vad de flesta tänker "flytta härifrån då!" Jo tanken har ofta slagit mig och mååånga vintrar har spenderats i varma länder långt långt borta. Men jag pluggar numera och trivs faktiskt med min nyfunna fasta punkt i tillvaron. Frågan är ju bara vem som till sist kommer vinna detta krig.

Det känns som jag är en ensam stark rebell typ Rambo som slåss mot en arme, men om han kan lyckas så kan även jag. Idag vann vintern då mina öron och händer höll på att förfrysa. Men jag har ju numera ny ammunition så slaget vann vintern, men kriget fortsätter.

Dagens minnesanteckning: Ge vintern på käften imorrn!

Dumsnål?

Nu har jag funderat lite igen och dagens tankar(eller iaf delar av dem) går till ordet jag minns som att min mamma uppfunnit och kommer att fortsätta tro att hon gjort, "dumsnål". Hur ofta är vi inte dumsnåla och oftast mot oss själva... Vilken människa har inte sagt "jo jag borde kanske gå och få massage" eller "jo jag har ju lite ont i ryggen man skulle kanske gå till en naprapat" men för att direkt i nästa mening säga: Men nej det är ju så dyrt.

3-400kr vägrar man att lägga på sin egen hälsa, men i nästa stund går man ner på stan och tar en kaffe och smörgås för 100kr, för att i nästa stund köpa lite snask eller en läskeblask o vips har man gjort av med 200kr på ingenting. Man kanske är snusare eller rökare och kastar gladligen bort 50kr till per dag för att förstöra sin egen hälsa(det här är inget moralinlägg för jag har själv både rökt o snusat samtidigt).

Jag är mest nyfiken hur man kan vara så jävla dumsnål mot sig själv ibland. Jag var idag och tittade på riktigt varma fodrade vinterkängor som skulle klara  -30grader. Till saken hör att jag fryser såinnihevetejävla mycket om mina fötter och har alltid gjort i alla år. Nu när jag hittar ett par riktigt varma skor så hör jag mina egna tankar, 700kr, näe det va ju ganska mycket... Ja det var rea på skorna och jag får någonstans för mig att vintern snart är slut. Men VARFÖR??!! Jag har varje gång jag frysit om fötterna tänk att jag skulle göra vad som helst för att ha varma fötter och här gick jag ifrån en sådan möjlighet och tänkte att näe det var ju kanske lite mycket pengar.

10 minuter senare går jag in i en teknikvarukedja och frågar vad en Ajfån skulle kosta mig och tycker inte att 689kr per MÅNAD är dyrt för att kunna ringa o surfa lite... Jag tyckte tydligen att 700kr för att slippa frysa som jag hatar mer än någonting annt i världen är dyrt, men 689 per månad är helt oki. Dessutom är dessa 700 utslagna på säkert 5år minst iaf nu när mina fötter slutat växa och jag får förutsätta att det är ganska bra kvalitet på ett par skor som kostat närmare 1500kr. Här talar vi verkligen om dumsnålhet!

Mina bästa exempel på dumsnålhet måste nog vara när jag valt buss inför 20 timmarsresor i länder långt långt borta. Jo Christer har ju fått för sig att spara in några få 10-kronor istället för att få sitta bekvämt i över ett dygn i vissa fall och hellre setat i gången på bussen på en trälåda.

Jag är inte snål mot andra det skulle aldrig falla mig in och jag hatar snåla människor, men varför tänker man så konstigt och är så snål mot sig själv ibland??

Dagens minnesanteckning: Sluta vara snål mot sig själv!

Första inlägget någonsin!

Ja vad skriver man då i sin blogg. Jag läser ju inga andra bloggar så jag vet inte riktigt hur det här går till utan gör som jag brukar och gör det på mitt eget lilla konstiga vis. Jag borde kanske fira nu med skumpa och ståt, men då jag mycket hellre dricker läskeblask än vin och sånt så tar jag en klunk av min avslagna Fanta istället och tänker JIHOO tyst i huvudet med tanke på att klockan och grannarna säkert inte skulle uppskatta nått annat.

Jag fick ett körkort idag! Eller jag fick behålla det jag har kanske vore mer rättvist(men jag ser det som att jag fått ett). För att göra en lång historia kort fick polisen annat att prioritera istället för att terrorisera fartsyndare. Jag lider ju utav odiagnostiserad vuxendamp och då kör man ofta för fort. Eller..nja, man är tidsoptimist iaf vilket oftast leder till fartsynderi. En olycka på vägen blev min räddning, jag hoppas bara det gick bra för dem som krockat och polisen med blålamporna på fortsatte framåt till olyckan istället för att vinka mig av vägen. Ja mamma, jag vet vad du tänker, men slutet gott allting gott och Christer fick en anledning att fira ett vunnet körkort!



Minnesanteckning för dagen: Försöka köra saktare...