Jag satt en stund och filosoferade idag igen ett litet tag efter att Big brother slutat(ja jag tittar på det och gillar det) och kom osökt in på det här med kyla. Ja nu talar jag inte om den typen av kyla som har med grader på termometern att göra utan den inre kylan. Hur ofta hör man inte folk säga att Svenskar är så kyliga och att vi borde vara mer som folk i varmare breddgrader... Inte minst efter att halva Sveriges befolkning åkt till Thailand och fått leva ut på en strand på Phi phi eller annan exotisk plats så hör man dessa ord yttras.
ÄR då svenskar så kyliga, tråkiga och kalla? Jag läste i en guidebok om Sverige för turister och även där påpekades den svenska stelheten och vår oviljan att ta kontakt med andra. Ligger det någon sanning i detta eller är det obefogat...
Min nästa tanke är då; är det inte vi själva som skapar denna myt? Är det inte vi själva som väljer att placera vår väska på sätet bredvid oss på bussen för att slippa få sällskap på sätet, är det inte vi som väljer att titta ned i golvet i kassan på affären, är det inte vi själva som tycker att det är obekvämt att vara två okända personer i en hiss, är det inte vi som väljer att titta åt det andra hållet på busshållsplatsen eller numera att ta fram telefonen och låtsas kolla på något viktigt(oftast bara ett gammalt sms vi redan läst).
Vem utav oss blir inte däremot jätteglada av att inleda en konversation med någon? Vem utav oss skulle inte jättegärna ha lite sällskap på bussresan som vi gör likadant varje dag eller på den där långa tågresan till platsen långt bort vi ska till? Dom gånger vi haft det där lilla mötet och fått ett leende eller bara en blick så har vi ju gått därifrån själva leende, eller tyckt att den där bussresan gick ju så fort.
Alla svenskar är ju så stela, men vi gör själva inget åt det. Vi klagar gärna på att alla andra är så tråkiga och stela men vi tar själva snabbt upp mobilen då det kan dyka upp ett oväntat möte. Tänk om vi var mer som italienarna eller spanjorerna, öppnare och gladare. Vill människan bara klaga på alla andra eller varför tar vi inte bara och hälsar på nästa person står där bredvid oss på hållplatsen. Varför tar vi inte bara bort vår väska eller lägger bort mobilen och möter personen som kommer med ett leende.
Det är ju alltid alla andra som är på det sättet. Det är ju alltid alla andra som inte kan köra bil också. Vi själva gör ju aldrig fel utan håller vi på att köra på någon är det ju den idioten som borde köra fortare eller bromsat lugnare. Parkeringsvakterna är alltid idioter(trots att vi medvetet parkerat fel), lärare saknar kompetens(trots att elever saknar vilja att lära sig), vädret är ju alltid för kallt eller för varmt(aldrig perfekt), politikerna tar bara dumma beslut(trots att vi själva valt dem) och vården är så dålig idag(trots att alla i det här landet får den gratis). Varför beter vi oss på det här sättet egentligen. Vill vi ha något basalt att gnälla över för att slippa fundera på större frågor.
Sällan hör jag någon som yttrar en enda mening om hur bra vi faktiskt har det. Eller som tycker att lapplisan gjorde ett bra jobb, eller; FAN vad dum jag var som körde så nära bilen framför...
Jag tror vi alla skulle bli lite gladare av att vara den där människan som vågade gå mot strömmen lite ibland. Den som revolterar mot jantelagen och faktiskt hälsar på personen i hissen eller sätter sig bredvid någon okänd på bussen. Om vi någon gång direkt vände på myntet och insåg att det kanske var vårt fel att något inträffat vi ej önskat eller att det kanske inte är av illvilja vi fick får bil underkänd på besiktningen.
Jag har många små stunder jag bevarat kärt i minnet som talar för att motsatsen är möjlig och det finns hopp för mänskligheten. Jag minns såväl när en person hjälpte mig o sprang bredvid mig för o lotsa mig till rätt tunnelbana när jag hade otroligt bråttom(har jag iof alltid pga mitt vuxendamp), när hon i kassan på mcDonalds gav mig 19kr i rabatt på mitt mål för att jag var student(borde bara varit 5 kr men hon tyckte vi studenter hade det så fattigt ställt), hon gjorde hela min dag kan jag säga, när butiksbiträdet gick runt hela butiken 2 varv för att leta reda på en mössa som var varm nog åt mig(när alla andra hade tröttnat för länge sen). Alla dessa små gester folk gör som kan verka betydelselösa tror jag är det som får oss att kunna oss som varmare människor och kanske nästa gång vi är i Thailand få oss att känna att det ska bli skönt att åka hem för där finns en inre värme som värmer långt mycket mer än en söderhavssol.
Dagens minnesanteckning: Ge någon ett leende imorgon och sprida lite värme i vårt avlånga kalla land!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar